BabbelBabbel

Nu ska ni få höra något ironiskt. I fredags kväll hade jag en konversation med en kollega om olyckor och brutna ben. Jag sa jag aldrig brutit ett ben i min kropp och är glad för det. Vad händer? Jo jag snubblar hemma på fyllan natten mellan fredag och lördag och bryter foten. Det visste jag inte då. Jag vägrade åka till sjukhuset och trodde verkligen den bara var svullen och blå för jag stukat den. Idag, när svullnaden gått ner kände jag hur ont det gjorde så jag tvingades av kollegor att ta en taxi till sjukhuset. Gillar inte sjukhus och verkligen inte detta, så oberörd personal. Jag var ensam och i panik men det sket de i och sa "Det är sånt som händer". Jovisst, det är det säkert, dagligen, men inte mig och jag hade verkligen ingen aning om vad de pratade om för jag var i chock och därför grät. Hur har jag gått runt på en bruten fot i 4 dagar utan att veta eller känna? Efter två timmar släppte de iväg mig med ett gigantiskt gips nästan hela vägen till knät och ett par kryckor. Jag är ju inte direkt smidig med dem vill jag lova. Åkte tillbaka till jobbet och de bästa kollegorna i världen ordnade allt för mig. Jag får min dator och alla andra saker nerflyttade till entréplan då det inte finns hiss. Ska sitta där närmsta veckorna. De köpte lunch och smärtstillande åt mig och en vacker bukett gula rosor och signerade ett "krya på dig"-kort. Då finns det ingen chans att jag kan vara ledsen längre. Jag kommer att sakna dem eftersom jag kommer jobba på ett annat våningsplan men förhoppningvis och troligtvis kommer jag lära känna nytt folk. Jag kommer inte se den brutna foten som ett nederlag, jag ska vinna på det. Jag ska få starka armar genom att hoppa runt på kryckor. Jag ska få starkare vänsterben och lära mig att det också kan få komma först och inte alltid högerbenet. Jag ska lära mig att släppa på min envishet och stolhet. Jag behöver inte alltid kunna allting och i detta fall kan jag inte bära ett glas vatten och hoppa samtidigt utan att det spills ut. Jag ska lära mig att ta emot hjälp från andra. Jag kommer helt enkelt bli en bättre människa om några veckor. Just nu är det lite jobbigt för det massiva, otympliga och ostrukturerade gipset jag har för tillfället går mig lite på närverna. Jag kan inte ha vanliga byxor på mig, inte ens tights eller en strumpa för att täcka mina kalla tår. Jag längtar till tisdag då jag ska få ett nytt som smiter åt bättre och förhoppningsvis inte är lika stort. Då kommer jag själv förhoppningsvis ha lite koll så jag kan säga hur jag vill ha det, i alla fall hur jag inte vill ha det. 

/J