"Jag måste gå på fler spelningar". Det säger jag ofta men likväl händer det alltför sällan men för en gång skull blev det av häromkvällen. Vilken underbar spelning!!! Jag var hög på positiv energi hela kvällen och dagen efter. Skunk anansies frontfigur 'Skin' är ett enda härligt energiknippe. När jag var yngre kommer jag ihåg att jag tyckte hon såg väldigt läskig ut men det är hon verkligen inte, hon är riktigt cool. Mina två favoritlåtar blev ännu bättre med effekterna. Under "Weak" gick hon ut på publiken, precis, hon stod på publikens händer och sjöng. Det var väldigt effektfullt och jag fick nästan en hjärtattack när hon istället för att gå tillbaka slängde sig baklänges och togs emot av vakten. Det kräver mod, styrka och tillit. Som avslutningsnummer sjöng hon "Little Baby Swastikkka" i publikhavet. De skingrade sig så att hon kunde ta sig fram till slutet på rummet för att sedan "crowd surfa" hela vägen tillbaka. Jag säger det igen "Jag måste gå på fler spelningar".
Jag är lite stolt idag. Känns ganska löjligt men för någon som aldrig använt kryckor innan är det ett stort steg. Jag klarade att ta mig ner de tre trappsteg vi har utanför jobbet. Innan har jag hoppat på ett ben hållandes i räcket vid sidan om. Nu gjorde jag det mer kryckorna. Det var hur enkelt som helst. Förra veckan hade jag inte kraft nog och vågade inte luta mig framåt i tron att jag skulle ramla. Det är sjukt hur fort människan anpassar sig efter förutsättningarna. Jag tar mig fram enklare i hemma i huset och min kollega sa jag hoppar fram smidigare och fortare än förra veckan. Jag ser fram emot doktorbesöket imorgon för ett smidigare gips. Då kommer jag bli oslagbar.
Helgen är redan slut. Detgår alltid så fort, oavsett vad jag gör. Sover länge/går upp tidigt, håller mig hemma/är ute, städar och pysslar/ser på film. Denna helg har bjudit på värme och sol vilket hade varit väldigt trevligt att njuta av men jag lyckades klumpigt nog göra illa foten i fredags så har hållt mig inomhus och vilat. Lite tabletter har hjälpt mot värken men den är fortfarande svullen och blå. Vännerna rådde mig att åka till sjukhuset men jag har pratat mig ur det, om den är bruten skulle jag veta det. Blir ingen träning för mig på ett tag, vilket hade behövts för ett halvamaraton så nu får jag ställa in. Ska ställa upp på 10km-lopp i sommar istället. Det borde gå.
Enda produktiva denna helg är naglarna som jag nyss målat för att att göra kommande vecka lite glittrigare. Gjorde det till följande låt på repeat. Sjukt bra!
För första gången denna vintern kom snön till Leeds. Vaknade upp och bilarna var vita men snön hade redan smält bort från vägar och trottoarer. Närmare jobbet låg den fortfarande kvar på träd och barmark. Det var ett vackert vinterland och bättre blev det under dagen. Snön föll så fint utanför fönstret. Jag önskade jag kunde gå it och ta kort och höll tummarna hårt det ska hålla i sig till helgen men icke. Allt är i princip redan bortsmält.
Arbetsdagen gick fort. Jag hade ett möte för att faställa hur det gått för mig mina första tre månader. Det har gått bra, både enligt mig och ansvariga. Jag är nu fast anställd och får sjuklön. Skönt att veta de är nöjda med mig och att de tycker jag är så positivt till allt som jag gör och som firman gör. Bra start på veckan helt enkelt.
Jag har hört delar av denna låt i tv-reklamer hela veckan men inte vetat vilka som sjunger den. Idag blev jag rekommenderad att lyssna till The Lumineers och helt plötsligt strömmade "Ho Hey" ut genom högtalarna. Nu kommer den att gå på repeat framöver. Vilken lycka att hitta något man letat efter.
Två svenska artister som innan endast gjort engelska låtar har nu släppt album på svenska. Jag har inte lyssnat på Petra Marklund förrän hon dök upp i 'Så mycket bättre' förra året. Där visade hon att hon är en toppenartist. Det ska bli intressant att lyssna på hela svenska skivan. Mando Diao diggade jag 2003 och då såg jag dem även live på 'Hultsfredasfestivalen'. Längst fram stod jag och hoppade. För några år sedan kom låten "Dance with Somebody" som jag älskade. Den enda singeln som hittills släppts från svenska albumet är väldigt vacker. Jag vill ha mer!
Sists fredagen i denna månad är det premiär för nya Bondfilmen - 'Skyfall'. Jag väntar med spänning. Enkel titel som inte avslöjar något om vad filmen kommer att handla om.
I veckan släpptes titelspåret. Tyvärr är den inte så bra som jag trott och hoppats. Jag tycker det är kul att Adele sjunger då hon är brittisk och hon har en magisk röst som passar ypperligt för ändamålet. Där försvinner positiviteten. Låten är inte stark nog. Det hörs att det är en Bondlåt men jag hade hoppats på lite mer utsvävningar, motsatsen till tamt. Vad tycker ni?
Jag sitter liksom fast i ett mörker. Ett mörker som gör varken mig eller någon annan någon nytta. Ett mörker jag hellre än något annat vill komma ifrån. Ett mörker jag förr inte visste fanns. Ett mörker som gör allt annat mörkt. Jag vet att jag kommer ta mig ur det. Jag vet att bara JAG kan ta mig ur det. Jag vet inte när. För tillfället vet jag heller inte hur. Vetskapen om att jag är i ett mörker ger mig hopp om att jag kommer finna ljuset.
Äntligen är deras andra album här. Om jag känner mig själv rätt kommer det att gå på repeat ett längre tag framöver. Imorgon släpps deras biljetter till UK-touren. Jag hoppas på att kunna få tag i en om jag är nära en dator vid den tiden.
/J
P.s. Solen tog sig fram idag. Härligt varma strålar värmde min frusna kropp.
Saker händer för en anledning. Snabbt går det att hitta lycka i något annat. Det tar inte bort sorgen från det jobbiga men det får én att tänka på andra saker. Det är precis vad som hänt denna veckan och jag är väldigt glad. Förhoppningsvis kommer jag vara lycklig imorgon kväll. Jag ska på jobbintervju. Håll tummarna hårt. Om jag får det här jobbet är jag ett steg närmare lycka.
Söndag förmiddag och jag är trött. Lyssnar på långsam musik och försöker vakna upp. Jag hoppas att eftermiddagen blir lika pigg som Lalehs tolkning av Eva Dahlgrens "Ängeln i rummet".
Två låtar som går på högvarv här hemma. Nu blir det vila resten av kvällen. Två säckar med kläder har rensats ut. Det känns ändå som att garderoben och byrån är överfulla.
Första gången för mig på Way out West. Galet trevligt! Härliga tre dagar i solsken och lite regn. Vackrast var nog Feist med Wilco som gästartist och de framförde "You and I".
Det är många bra artister som kommer till 'Way out West' i år. Jag är spänd med förväntan. Jag har aldrig besökt festivalen så är därför extra glad att jag lyckats välja ett år som har massa att erbjuda. Min favorit är 'Alt-J'. Får jag inte se dem kan det nästan kvitta. Deras album spelas flitigt här hemma och i I-poden. Grymt bra!
"Thunderbolt and lightning, very, very frightening". Jag tänker på den textraden varje gång det åskar och blixtrar. Något som hänt ofta de senaste dagarna. Jag är inte glad. Jag förstår inte varför jag är så rädd. Jag gillar blixten på himlen men inte åskan. Jag tycker inte om att jag är så rädd. Känner mig riktigt mesig. Jag stelnar till, måste blunda och hålla för öronen. Det är tur det inte händer oftare. Finns det ett sätta att bota rädslan?
Jag har återupptäckt den underbara låten 'Shoreline'. Om och om har jag lyssnat de seaste dagarna men jag kan inte bestämma mig för vilken version jag gillar bäst, Broder Daniels eller Anna Ternheims cover. Idag slog det mig att jag inte behöver ta ett sådant beslut. Jag gillar dem lika mycket och det är det som gör låten så bra.
Tjej som närmar sig 30. Utbildad lärare men förra året styrdes karriären om helt och hållet. Bor sedan fyra år tillbaka i Leeds. Älskar allt från smått till stort men mest i att vara kreativ, helst med hjälp av en kamera.
Kontakta mig gärna: jennie_lindehoff(at)hotmail(dot)com
